"Gitarrmongot"

Min favoritfilm har ingen handling!

I höst inleder den omdebatterade och kontroversiella filmregissören Ruben Östlund inspelningen av sin nya film. Återigen verkar det bli ett egensinnigt och ambitiöst projekt med unga okända skådespelare i flera av rollerna. Ruben berättar om bakgrunden till filmidén i en artikel i DN där han nästan avslöjar lite för mycket.
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/ruben-ostlunds-nya-om-unga-som-ranar-1.83111

Det var emellertid år 2008 som Ruben Östlund slog igenom med sin andra och, i mina ögon, fullkomligt fantastiska spelfilm De Ofrivilliga som blev ordentligt uppmärksammad och fick ett antal guldbagge-nomineringar (ingen vinst dock). Många har sett den och många har en åsikt om den och filmen gavs relativt mycket plats i media då den kom. Därför skulle jag i detta inlägg istället vilja rikta strålkastarljuset mot Rubens lite smått marginaliserade debutfilm och en av mina absoluta favoritfilmer, nämligen Gitarrmongot.
Gitarrmongot är De ofrivilligas bångstyriga och irrationella lillebror. Den är en oberäknelig, anarkistisk och alldeles underbar film. Det sistnämnda är det långt ifrån alla som håller med om. På DVD omslagets baksida finner man alla hyllningar och fina betyg. Väl hemma med filmen framför DVD-spelaren finner man dock snart att på insidan av fodralet presenteras omsorgsfullt alla sågningar, glåpord och överkryssade betygpluppar som filmen genererat. ”Varför gör du en film som skildrar en massa idioter?” undrade en förtvivlad biobesökare vid en presskonferens efter premiären. Kritikerkåren var delad i två läger och filmen upplevdes av många som provokativ, meningslös och osmaklig. För mig var filmen närmast en befrielse. Äntligen någon som ignorerade regelboken, bröt mot konventionerna och skildrade något helt annat på ett helt annat vis!

För att uppleva Gitarrmongot på ett lämpligt sätt bör man tillfälligt frigöra sig från eventuella föreställningar kring vad film är och bör vara. För mig har filmen nästan mer gemensamt med andra konstformer så som musik, måleri och framför allt fotografi än den har med den traditionellt dramaturgiska spelfilmen. I Gitarrmongot serveras publiken ett antal scener, filmade på olika platser i Göteborg som löst hålls samman av ett fåtal återkommande karaktärer. Scenerna kan betraktas som små inblickar i tillsynes banala och meningslösa situationer där olika människor beter sig precis så irrationellt som människor gör i verkliga livet men som karaktärer aldrig gör på film. Den spänning och de spridda känslor som filmen förmedlar tillåts vara flyktiga, ambivalenta, ögonblickliga och på så vis fristående från en längre dramaturgisk uppbyggnad. Paralleller kan dras till Roy Anderssons senaste filmer (Sånger från andra våningen och Du levande) särskilt gällande de långa statiska tagningarna utan klipp och den subtila svarta humorn. Men då Roy målar upp surrealistiska, drömlika och poetiska motiv siktar Ruben Östlund snarare på rå och energisk realism. Filmens hela fokus läggs på sådant som ständigt sker omkring oss i vardagen eller precis utanför synfältet och som man aldrig trodde att någon skulle få för sig att skildra med sådan noggrannhet och omsorg som karaktäriserar regiarbetet i Gitarrmongot. I det lilla, låga och banala finner jag en oväntad och olidlig spänning och en paradoxal angelägenhet.

”Men filmen har ju ingen handling!” säger kritikern. Det är en av filmens styrkor säger då jag. Jag upplever det nämligen som ytters befriande att dialogen och skeendena i filmen står fria och inte nödvändigtvis behöver vara en del i ett längre förlopp och jag gillar hur scenerna presenteras omsorgsfullt utan att meningen är att innehållet i dessa ständigt skall leda vidare till något annat och driva handlingen framåt. Om man talar om Ruben Östlands filmer måste man också nämna det makalösa skådespeleriet. Den kraftiga autencitet som Rubens båda spelfilmer uppvisar bottnar mycket i skådespelarinsatserna där okända och inte sällan oerfarna skådespelare, ofta unga och barn agerar makalöst trovärdigt. Det skulle vara mycket intressant att få besöka en av Rubens filminspelningar för att se hur han arbetar med de barnskådespelare som förekommer i hans filmer. I det färdiga resultatet är det närmaste magiskt hur autentiskt och okonstlat dessa barn agerar och jag kan inte begripa hur inspelningarna egentligen går till.

Ruben har tidigare riktat hård kritik mot hur det svenska filmstödet är utformat. För att få pengar till filmprojekt vill SFI i regel se ett manusutkast där filmens handling och idé tydligt framgår. Ruben menar att detta upplägg präglar hur många filmmakare tänker då det skapar film och att det i förlängningen begränsar och hämmar nytänkande och motverkar konstnärlig mångfald. Inför inspelningen av De Ofrivilliga hade Ruben en enda synopsis-sida som utgångspunkt. Detta illustrera bilden av Ruben som en egensinnig filmregissör med ett speciellt arbetssätt och ett säreget förhållande till sitt arbete, något som framgår allra tydligast i ”Gitarrmongot”.

Båda Ruben Östlunds spelfilmer, Gitarrmongot samt De Ofrivilliga finns att låna på Mora folkbibliotek. Låna, se och skaffa dig din egen uppfattning om en av Sveriges mest egensinniga filmregissörer.

/Gästbloggare:

Jonas Asp - Bibliotekarie

.