John Twelve Hawks

skriver science fiction om en värld som är förvillande lik vår egen. Hans trilogi om Vandraren avslutades nyss med boken The Golden City. Missa inte litteraturens svar på The Matrix!

Vi lever i ett samhälle som nästan inte kan fungera utan elektroniska system och informationsteknikens alla redskap. Datorn och mobiltelefonen följer oss överallt och det mesta från ett inköp i butiken till att komma in genom en dörr ordnas med hjälp av ett kort. Övervakningskameror skapar trygghet i skolor och köpcentrum.

Kritiska röster frågar med jämna mellanrum om all denna elektroniska information som finns att hämta om oss inte kan missbrukas. I John Twelve Hawks trilogi om Vandraren (The Traveller) är alla informationssystem på väg att bli sammanlänkade. Människors aktiviteter kan kartläggas in i minsta detalj och övervakningskameror är utrustade med ett program som kan hitta enskilda ansikten i folkmassorna. Bakom informationssamhällets kulisser förbereder det världsomspännande Brödraskapet sig för att förverkliga sin vision – ett globalt fängelse där alla ständigt är övervakade och ”irrationellt beteende” utraderas.

Som i alla goda berättelser finns det dock några som kämpar emot. Vandrarna är människor som har förmågan att lämna sina fysiska kroppar och besöka andra världar. De är visionärer och andliga ledare som genom historien kämpat mot hierarkier och diktaturer. Vandrarna skyddas av Harlekiner, en sorts moderna samurajer som ständigt är stridsberedda.
Gabriel Corrigan är en Vandrare som levt på flykt från sina fiender hela sitt liv. De flesta Vandrarna har dödats av Brödraskapets prisjägare, och den som får i uppdrag att skydda honom är den unga Harlekinen Maya. Både huvudpersonerna och idévärlden i John Twelve Hawks böcker påminner mycket om filmerna om The Matrix. Det är omöjligt att inte tänka på alla halsbrytande scener i The Matrix när Maya kämpar mot Brödraskapets agenter både i vår värld och parallella dimensioner. Om man som jag gillar kvinnliga actionhjältar är det bara att njuta.

Den första delen av trilogin har översatts till svenska, men del två och tre finns än så länge bara på engelska. Det är också den första delen, som på svenska heter Vandraren, som är mest spännande, men när man läst den vill man absolut veta hur det ska gå!

Sonja Viklund

Framtidens bibliotek....

diskuteras på olika håll och i DN måndag den 22 /11 skriver Siv Widerberg , barnboksförfattare och Stina Zethraeus om sin syn på vad som händer och sker.
Se http://www.dn.se/kultur-noje/bibblans-sjalsliga-svaltkost-1.1213604 .
SZ skriver bland annat att "Hyscha utan skam" - tystnad är en viktig del av bibliotekens identitet". Biblioteken har alltid varit betraktade som en tystnadens oas , representant för det vilsamma, kravlösa varat...
Kan biblioteken möta det idag med och samtidigt välkomna alla olika typer av låntagare?
Jag vill tro det, efter lång erfarenhet inom biblioteksvärlden känns den idag som mycket mer bemötande och välkomnade än för 10-15 år sedan. Jag vill ha barngrupper på biblioteken, jag vill förmedla läslust och jag vill att man ska kunna fika och koppla av, jag vill att man ska mötas av vänlig personal som tycker om sitt jobb och jag vill att man ska få upplevelser som också kan vara rofyllda.
Därför är det viktigt att diskutera bibliotekens framtid, arbetssätt, hur vi tillgodoser olika låntagares behov mm. För vad vore biblioteken utan låntagare!
Läs även Järfällas biblioteksblogg http://jarfallafolkbibliotek.blogspot.com/.

Apocalypto

Mayariket håller på att falla i bitar och det ända sättet att rädda riket är genom offergåvor till gudarna.
Filmen börjar med att vi kastas in i en scen med ett par jägare ute på jakt. Efter den lyckade fångsten skrattar de och skojar med varandra. Skratten avbryts snabbt då skadade, blodiga och rädda människor från en annan by ber om lov att få passera, vilket de också får. De passerar och gör inget större väsen av sig. Hövdingens son Jaguar Paw fruktar vad som kan ha hänt denna by. Fadern förklarar för honom att han inte får vara rädd då rädsla är en sjukdom och han vill inte föra in denna till sin egen by. Under natten får han en mardröm: en man med ett hål i magen håller sitt hjärta i handen och viskar ”spring.”

Jaguar Paw vaknar kallsvettig precis innan hans by blir anfallen av män klädda i människoskallar. Han hinner precis gömma sin gravida fru och sin son i en klyfta i marken innan han och resten av byn blir tillfångatagna. Männen binder alla vuxna i byn för att kunna ta de med sig medans barnen blir lämnade i skogen. De förs till kärnan av Mayariket för att offras till gudarna. Jaguar Paw skonas tack vare en solförmörkelse, men direkt efter dödar han generalens son i självförsvar. Detta resulterar i en jaktkamp. Här tar jakten efter Jaguar Paw sin början…………….

Regissören Mel Gibson som även har regisserat filmer som ”The Passion of the Christ” och ”Braveheart” tycks ha våld som ett återkommande tema i de filmer han regisserar. Precis som i ”The Passion of the Christ”och ”Braveheart” har även denna film scener som kan upplevas obehagliga och rent av äckliga. Trots detta är ”Apocalypto” ett actionäventyr utan dess like. För mig är spänningen olidlig under hela Jaguar Paws resa där han måste göra allt för att undvika den jagande truppen som är hack i häl, samtidigt som han måste tillbaka till byn för att få upp sin gravida fru och sitt barn som är nerhissade i ett schakt.

Av mig får filmen ”Apocalypto” fem av fem dalahästar. Motiveringen är att filmen är välgjord, ger oss tittare möjlighet att leva oss in i Jaguar Paws karaktär och de situationer han hamnar i. Vi får chansen att lära känna karaktärerna på ett sätt som många andra actionfilmer inte brukar lyckas med, enligt mig. På filmfodralet står det att ”Apocalypto” är till från 15 år. Jag rekommenderar filmen inte till någon speciell målgrupp, den kan ses av alla som inte är rädda eller känsliga för blod. Och jag är nästan säker på att de som ser filmen kommer att fastna för den.

Jacob Aronson

Kulturfrukost

"Vill man så kan man", årets Kulturpristagare Mats Hjelm berättade om sin långa erfarenhet inom kyrkbåtsrodden. Han levandegjorde en bit kulturhistoria som för många av oss som är inflyttade till bygden inte känner till. Mats berättade om tillkomsten av ämnet kyrkbåt, från fura till färdig båt, hur roddarna bör fördelas i båten för att få bästa styrfart - så att ingen kraft gick till spillo, de första tävlingarna. Mats vet vad han talar om och har varit med länge, suttit som ordförande i 26 år. Jag hoppas att han skriver ned det han vet och upplevt för det är viktig del av vår historia.

Ett småkryps liv

hette filmen från 1998, som var en Disneyproduktion. Kanske har filmen påverkat för nu verkar småkrypen inte bara hamna bland faktaböckerna utan de har även tagit sig in bland bilderböckerna. Det kan var Spyflugan Astrids äventyr av Maria Jönsson, Pernilla Stalfelts maskar, Lena Landström "Piggor och suggor", men också Kitty Crowthers bilderböcker om Ivo och Vera.
Stina Zethraeus skriver på Barn &Ung sidan i DN den 11 oktober http://www.dn.se/dnbok/smakrypens-massrorelse-1.1186569 att småkrypen ersatt bla kattungar och hundvalpar i bilderboken. Hon skriver om småkrypens massrörelse. SZ tror att det finns en demokratisk idé kring detta " att alla ska med". Intressant!

Spypyflugan Astrid är oemotståndlig när hon får nog av sina alla sina syskon och ger sig ut på äventyr. Vera och Ivo likaså.

Ulf Stark skriver i boken Kanel och Kanin letar efter sommaren om "Skalbaggen"

Där är en skalbagge, vad den är fin

men alldeles kall och stel

Den tar vi hand om, kära Kanin

Innan den fryser ihjäl

Först andas vi på den bägge två.
Då blir den varm och glad.
Så gör vi en kappa av gamla blad
Nu ska skalbaggen kläs på!

Sen gör vi en koja, gles men rejäl,
av gamla kvistar och barr

Där ligger den sedan som en cigarr.

Vad skönt att ha räddat en själ!

Några nya faktaböcker om just småkryp har kommit under hösten. Det är Helen Rundgren och Jessika Berglund som skrivit boken Små kryp & Gummistövlar - fälthandbok för förskolan. Den ger lite tips om att vara ute tillsammans med barnen. Att samla stenar, följa myror, bygga kojor och mycket mer.

Terry Jennings har skrivit boken "Småkryp" och berättar om våra vanligaste insekter.

Visste ni att gråsuggorna har 14 ben och deras kropp är täckt av hårda plattor som överlappar varandra som takpannor. Allt för den nyfikne insektsletaren.

"Gitarrmongot"

Min favoritfilm har ingen handling!

I höst inleder den omdebatterade och kontroversiella filmregissören Ruben Östlund inspelningen av sin nya film. Återigen verkar det bli ett egensinnigt och ambitiöst projekt med unga okända skådespelare i flera av rollerna. Ruben berättar om bakgrunden till filmidén i en artikel i DN där han nästan avslöjar lite för mycket.
http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/ruben-ostlunds-nya-om-unga-som-ranar-1.83111

Det var emellertid år 2008 som Ruben Östlund slog igenom med sin andra och, i mina ögon, fullkomligt fantastiska spelfilm De Ofrivilliga som blev ordentligt uppmärksammad och fick ett antal guldbagge-nomineringar (ingen vinst dock). Många har sett den och många har en åsikt om den och filmen gavs relativt mycket plats i media då den kom. Därför skulle jag i detta inlägg istället vilja rikta strålkastarljuset mot Rubens lite smått marginaliserade debutfilm och en av mina absoluta favoritfilmer, nämligen Gitarrmongot.
Gitarrmongot är De ofrivilligas bångstyriga och irrationella lillebror. Den är en oberäknelig, anarkistisk och alldeles underbar film. Det sistnämnda är det långt ifrån alla som håller med om. På DVD omslagets baksida finner man alla hyllningar och fina betyg. Väl hemma med filmen framför DVD-spelaren finner man dock snart att på insidan av fodralet presenteras omsorgsfullt alla sågningar, glåpord och överkryssade betygpluppar som filmen genererat. ”Varför gör du en film som skildrar en massa idioter?” undrade en förtvivlad biobesökare vid en presskonferens efter premiären. Kritikerkåren var delad i två läger och filmen upplevdes av många som provokativ, meningslös och osmaklig. För mig var filmen närmast en befrielse. Äntligen någon som ignorerade regelboken, bröt mot konventionerna och skildrade något helt annat på ett helt annat vis!

För att uppleva Gitarrmongot på ett lämpligt sätt bör man tillfälligt frigöra sig från eventuella föreställningar kring vad film är och bör vara. För mig har filmen nästan mer gemensamt med andra konstformer så som musik, måleri och framför allt fotografi än den har med den traditionellt dramaturgiska spelfilmen. I Gitarrmongot serveras publiken ett antal scener, filmade på olika platser i Göteborg som löst hålls samman av ett fåtal återkommande karaktärer. Scenerna kan betraktas som små inblickar i tillsynes banala och meningslösa situationer där olika människor beter sig precis så irrationellt som människor gör i verkliga livet men som karaktärer aldrig gör på film. Den spänning och de spridda känslor som filmen förmedlar tillåts vara flyktiga, ambivalenta, ögonblickliga och på så vis fristående från en längre dramaturgisk uppbyggnad. Paralleller kan dras till Roy Anderssons senaste filmer (Sånger från andra våningen och Du levande) särskilt gällande de långa statiska tagningarna utan klipp och den subtila svarta humorn. Men då Roy målar upp surrealistiska, drömlika och poetiska motiv siktar Ruben Östlund snarare på rå och energisk realism. Filmens hela fokus läggs på sådant som ständigt sker omkring oss i vardagen eller precis utanför synfältet och som man aldrig trodde att någon skulle få för sig att skildra med sådan noggrannhet och omsorg som karaktäriserar regiarbetet i Gitarrmongot. I det lilla, låga och banala finner jag en oväntad och olidlig spänning och en paradoxal angelägenhet.

”Men filmen har ju ingen handling!” säger kritikern. Det är en av filmens styrkor säger då jag. Jag upplever det nämligen som ytters befriande att dialogen och skeendena i filmen står fria och inte nödvändigtvis behöver vara en del i ett längre förlopp och jag gillar hur scenerna presenteras omsorgsfullt utan att meningen är att innehållet i dessa ständigt skall leda vidare till något annat och driva handlingen framåt. Om man talar om Ruben Östlands filmer måste man också nämna det makalösa skådespeleriet. Den kraftiga autencitet som Rubens båda spelfilmer uppvisar bottnar mycket i skådespelarinsatserna där okända och inte sällan oerfarna skådespelare, ofta unga och barn agerar makalöst trovärdigt. Det skulle vara mycket intressant att få besöka en av Rubens filminspelningar för att se hur han arbetar med de barnskådespelare som förekommer i hans filmer. I det färdiga resultatet är det närmaste magiskt hur autentiskt och okonstlat dessa barn agerar och jag kan inte begripa hur inspelningarna egentligen går till.

Ruben har tidigare riktat hård kritik mot hur det svenska filmstödet är utformat. För att få pengar till filmprojekt vill SFI i regel se ett manusutkast där filmens handling och idé tydligt framgår. Ruben menar att detta upplägg präglar hur många filmmakare tänker då det skapar film och att det i förlängningen begränsar och hämmar nytänkande och motverkar konstnärlig mångfald. Inför inspelningen av De Ofrivilliga hade Ruben en enda synopsis-sida som utgångspunkt. Detta illustrera bilden av Ruben som en egensinnig filmregissör med ett speciellt arbetssätt och ett säreget förhållande till sitt arbete, något som framgår allra tydligast i ”Gitarrmongot”.

Båda Ruben Östlunds spelfilmer, Gitarrmongot samt De Ofrivilliga finns att låna på Mora folkbibliotek. Låna, se och skaffa dig din egen uppfattning om en av Sveriges mest egensinniga filmregissörer.

/Gästbloggare:

Jonas Asp - Bibliotekarie

.