Hallå där.....

Lina Nääs som just har börjat läsa till bibliotekarie i Uppsala!

FAKTARUTA

Namn: Lina ”Umma” Nääs
Född: 1985
Bor: Uppsala
Familj: Mamma, Pappa, bror Erik, min brorsdotter Vera. Min ”Uppsalafamilj” Nina och Petrus och deras orangea tygapa Maggan som bara talar franska.
Intressen: Konst, Litteratur, Foto, Slöjd, Människor.
Yrke: Student på ABM-programmet vid Uppsala Universitet och timmis på Carolina Rediviva.
Dolda talanger: Spontankomponera nya texter till låtar.
Jag och mina lägenhetskompisar brukar battla varandra med det här när vi stökar i köket. Ex: ”There’s no angels on my shoulder” blir ”Subject verb agreement error”
Läser just nu: The Ethical Slut och Sara Stridsbergs senaste bok Darling River
Lyssnar på: Så här i valtider Refused – Rather be dead
Dricker: Löjliga mängder kaffe
Äter: hyffsat bra för att vara student!
Framtidsplaner: Jobba på bibliotek och fortsätta med konsten. När jag blir 65 ska jag starta ett metalband.

¤ Du är en gudabenådad konstnär, men kommer du hinna med fortsatt skapande nu när du läser ett magisterprogram?

Oj, tack! Den frågan har jag också ställt mig själv. Heltidsstudier är ju heltidsstudier och nu har jag även börjat extraknäcka på Carolina Rediviva. Penslarna kommer kanske inte stå otvättade i vardagsrummet dygnet runt som förra terminen, men däremot har jag hakat på det New York-baserade konstprojektet The Sketchbook Project (tusentals människor världen över fyller varsitt moleskin-skissblock på ett tema och skickar dem till USA där de kommer att turnera runt i gallerier över hela landet och slutligen bli låneböcker på ett bibliotek) och samlat ihop en grupp medlemmar från Uppsala, Gävle och Stockholm som kommer att träffas och fylla sina skissböcker tillsammans på nåt mysigt fik här i stan. Sen delar jag ju lägenhet med en konstelev på Wiks folkhögskola, där jag själv gick för några år sen, så jag kommer nog bli alldeles för inspirerad för att kunna hålla mig borta från allt vad skapande heter. Nånstans måste ju allt komma ut, eller hur?

¤ Vad är det bästa med Mora kulturhus? Och vad kan bli bättre?

Det bästa är planlösningen, att man kan råka hamna i en konstutställning när man bara skulle in och låna en bok, eller att man kan gena förbi poesisamlingen på väg ner från ett snabbt toalettbesök. Det är väldigt öppet. Finns det ens dörrar? Sen tycker jag att biblioteket har en imponerande seriesamling för att vara ett så pass litet bibliotek. Seriekonst hamnar ju oftast i skymundan då många förkastar dem som icke-litteratur eller barnböcker.

¤ Var vill du helst jobba i framtiden? Uppsala universitetsbibliotek eller Mora folkbibliotek? Och varför?

Det där funderar jag också på rätt mycket. Jag har ju bara läst två veckor på utbildningen men jag märker redan nu att de flesta gör en ganska hård uppdelning mellan folkbibliotek och forskningsbibliotek. För mig tror jag att båda passar väldigt bra. Jag trivs på Carolina Rediviva nu och kan tänka mig att det skulle vara spännande att som färdigutbildad bibliotekarie få vara med och styra uppsatsskrivande studenter i rätt riktning med hjälp och råd om valet av sekundärlitteratur och liknande. Samtidigt romantiserar jag folkbibliotek och folkbildning i allmänhet och vill ju dessutom nån gång i livet flytta tillbaka till min älskade ö och skaffa hus. Var ska jag annars förvara min ständigt växande, av lägenhetskompisarna smått hatade, samling av gamla trasmattor?

Berättat för Imola Mokos

Vi läser...

"Så är det om natten"

Det är mörkt nu
hör fåglarna andas
Träden står svarta
och molnen far fort
Bara stjärnorna blänker

Känner du dimman, den kommer nu ,så vit, Se gräset grånar och skuggorna dör. Bara stjärnorna blänker
Nu sjunger en fågel, det suckar i löven och dimman breder ut sej. Snart är vi försvunna. Så är det om natten "

hämtat ur Barbro Lindgrens " Gröngölingen är på väg" dikter för barn och andra. En finstämd diktsamling.

Minnesutställning, Britt-Lis Seldinger

Konstnären Britt-Lis Seldinger, född Erlandsson såg dagens ljus i Värnamo. Hennes småländska rötter följde henne hela livet och visade sig ibland i hennes dialekt.


Det konstnärliga arvet kom från mödernet. Modern Rut fick aldrig chansen att utbilda sig, och när hon såg Britt-Lis begåvning stöttade hon henne helhjärtat.

Redan som 18-åring flyttade Britt-Lis till Stockholm för att studera på Welamssons konstskola. Hon fick arbete som dekoratör och ansvarig för skyltningen på Bredenbergs. Där blev hon uppmärksammad av Gunnar Wallén, som hade ett tryckeri. Hon fick börja göra original till bonader, bokmärken, julkalendrar, klippdockor samt jul- och påskkort. Under samma period medverkade hon som illustratör i ett flertal böcker.

1948 gifte hon sig med Sven-Ivar Seldinger. Hon behöll anställningen på Walléns Tryckeri, men arbetade hemifrån.
Sven-Ivar Seldingers arbete förde familjen till Göteborg 1966.

Redan 1967 flyttade de till Mora, där Sven-Ivar var uppväxt. Döttrarna Mari, Nina och Mona hade blivit större och Britt-Lis fick mera tid att ägna sig åt ”fritt” måleri. Hon började gå kurser i bl.a. batik, porslinsmålning och grafik.

Under några år ägnade hon sig helhjärtat åt batik, men efter hand tog grafiken över. Till en början åkte hon till Falun för att trycka sina grafiska blad, men senare kunde hon trycka i den egna tryckpressen i ateljébyggnaden som tillkommit intill boningshuset i Mora. Hennes grafiska blad finns i både färg och svart/vitt.
Akvarellmåleriet följer henne hela tiden och hon älskar att uttrycka sig i större format.

Under 1980-talet blev det färre grafiska blad. Arbetet med tryckpressen är tungt och det grafiska arbetet var heller inte så bra för hälsan med tanke på kemikalier. Under 1990-talet arbetade Britt-Lis med akvareller. På grund av att hennes syn försämrades använde hon företrädesvis stora format.

Sin tryckpress donerade hon till Orsa Grafikstation, där den kommit till god användning.

Britt-Lis var en mycket mjuk och godhjärtad vän. Jag var alltid fylld av beundran inför hennes bilder, och brukade ofta tala om det för henne.
Hon svarade alltid med ett litet, nästan försynt leende och med förvåning i rösten;” Tycker du det?”
Hon var blygsam och förhävde sig aldrig över det hon åstadkommit.
Hon satt inne med en stor kunskap och delade gärna med sig till oss andra.
Britt-Lis avled i Mora 2009.

Utställningen pågår fram till den 23 september på Mora kulturhus.

Berättat av Brita Holvid Fastlund
Foto privat.

En och annan del av Vansbro..

Andreas Hansson, frilansande fotograf från Vansbro skriver på sin blogg http://blogg.andreashansson.eu/
om illustrerade händelser runt Vansbro med omnejd. Titta och njut! Kanske får du tips hur du kan använda din kamera!

Dan Andersson...

döpt till Daniel, föddes i skolhuset i Skattlösberg 6 april 1888. Att hans dagar började i skolhuset var inte så konstigt eftersom hans far, Adolf var skolmästare där.

Förutom Dan bestod syskonskaran av tre bröder och två systrar. Den äldre av systrarna avled endast sex månader gammal. Fadern förklarade för Dan att Gud hade hämtat hem hans syster, vilket gjorde Dan skräckslagen för allt som hade med Gud och korset att göra. Han sa” Att dö är hemskt för då måste man ligga ensam i vedboden med kopparslantar på ögonen.”

Fadern var en sträng man och förbjöd sina barn att leka med de andra barnen i byn, detta för att stävja osämja mellan grannarna. Det gjorde att Dan sökte sitt sällskap bland äldre människor och en av dem var handlarn Viktor Karlsson, som var en fantasifull berättare. Hans historier tog Dan till sig och vidareberättade dem som om de varit självupplevda.
Att han, som det påstås skulle varit sjöman, är t.ex. inte sant. Det var Viktor som seglat på de sju haven.

Fadern Adolf hade planer på att emigrera med familjen till Amerika och beslöt att skicka dit den blott 14-årige Dan för att rekognosera. Då byborna upprördes över att fadern lät sonen fara ensam försvarade han sig med att han i alla fall följde Dan till järnvägsstationen i Grängesberg.
Vissa dagar fordrade fadern att hela familjen skulle tala engelska i förebyggande syfte.
Sonen Gustaf vägrade, men det visade sig så småningom att han var den ende som kom att flytta till Amerika.

Dan tog sig över Atlanten och fungerade ofta som tolk på resan, eftersom hans språkkunskaper var goda. Väl framme motsvarade inte landet förväntningarna, varför Dan kallades hem.

Adolf fick så småningom sluta som skollärare eftersom han inte hade behörighet och familjen tvangs att flytta. Vid det nya bostället kom Dan i kontakt med kolare, bl.a. en man som kallades Vargfors Fredrik. Denna man skrattade alltid när han sagt något, även om det inte var roligt. När han fick höra att hans stuga brunnit ner sa han:” Då fick vägglössen på fan!” och så skrattade han.

23 år gammal flyttade Dan med sin familj till den stuga han döpte till Luosastugan. Den ligger vid Luosaberget och namnet ska på en dialekt från Savolaks betyda litet vatten eller pöl.

Adolf blev skomakare och bokbindare och Dan försökte sig på ett otal olika yrken. Han prövade dikesgrävning, sedan började han som försäljare för Eskilstuna smide, men slutade med motiveringen att:” Inte kan man sälja knivar till trevligt folk”.

Han arbetade som lärare och s.k. hjälprullare på Kvarnsvedens papperbruk, ett arbete som inte varade mer än 36 timmar.
Efter en sejour som ombudsman för Templarorden bestämde sig Dan för att börja skriva på allvar och han hyrde ett rum i Ludvika där han kunde få vara ifred, stugan var ju oftast full av familjemedlemmar, vänner och annat löst folk. Han skrev under denna period ”Kolarhistorier” och arvodet var 10 öre/bok

Efter två brutna förlovningar träffade Dan lärarinnan Olga Turesson som kom att bli hans hustru. Folk beskyllde honom för att ha gift sig för att bli försörjd och detta tog han hårt.
Eftersom han nu hade hustru och ett barn på väg beslöt han att fara till Stockholm för att söka arbete vid någon större drake. En vän hade erbjudit honom övernattning, men Dan ville inte tränga sig på utan tog i stället in på ett sjabbigt hotell. Där hade man sanerat rummen från vägglöss och i två rum hade man ännu inte tagit bort de giftiga tapeterna..
Dan sov i ett av dessa rum och avled 16 september 1920, 32 år gammal. 6 månader senare föddes hans dotter.

Brita Holvid Fastlund
Foto Brita Holvid Fastlund, "Orgel i Luosastugan" och "Luosastugan".

"Hemmafrun tillbaka igen"?

Den frågan ställer journalisten Marina Nilsson i sin bok "Hemmafru 2.0." Hon pekar på några tecken som tyder på att hemmafrun är på väg tillbaka som att teveserier som "Desperate Housewives", "Hollywoodfruar", med flera handlar om kvinnor som är försörjda av sina män och lever ett lyxigt hemmafruliv, att tillagning av mat helst ska ske enligt mormors handskrivna recept, att annonsörer av rengöringsprodukter har upptäckt hemmafrutrenden och jämför städning med spabehandling! Läs hela intervjun med Marina Nilsson  DN Söndag 22/8-10.
Tidigare var det "Sylta ,safta och pyssla vardagar mellan 9-16? Hemmafru 1.0"
Nu "Sylta, safta och pyssla vardagskvällar och på helger? Hemmafru 2.0"
Intressant eller hur!?

Nya böcker på gång

Mary Juusela, adopterad från Indien under 80-talet har skrivit en bok om adoption.  Den heter " Adoption. Banden som gör oss till familj".Boken bygger på intervjuer av 29 familjer där alla gett sin bild av att växa upp i Sverige. Hon har intervjuat över 100 personer. och där finns representanter från 15 ursprungsländer. Följ länken här nedan och läs om Marys syn på livet och hennes beslut att skriva boken. "Hon känner inte alls igen bilden av att adopterade är olyckliga...." "Jag fick en underbar familj ".
http://www.dn.se/insidan/jag-fick-en-underbar-familj-1.1159730