Att fira jul

Julen 2010 är över. Trettondagsafton är i antågande. Det finns väl ingen annan högtid som är så traditionsrik som julen, och traditionerna skiftar i olika familjer och släkter.


I vår familj börjar julaftonen med risgrynsgröt. Något som ibland gör tillfälliga gäster lite förskräckta är det obligatoriska grötrimmet. Inget rim = ingen gröt. Nu gäller det hela verkligen grötrim och inga stora poetiska epos. Vanligaste rimorden torde vara ”gröt”, ”söt” eller ”nöt”.

Den som får mandeln döljer detta så länge som möjligt, för att förhoppningsvis få andra att äta ytterligare en portion i jakten på nöten. Den lycklige upphittaren får sedan ”mandelgåvan”, någon småsak, som brukar hänga i lampan över grötbordet. I år var det två småfåglar, gjorda av papier maché och iklädda halsdukar och skridskor.

Julaftonen fortskrider med att vi pratar en stund i väntan på ”Kalle Anka”. Då infaller husmoderns andra tjänstgöring i köket. Sedan alla bänkat sig framför TV:n och fått en skvätt glögg, går hon ut i köket och börjar förberedelserna för det som ska bli den stora julmiddagen.

Rätternas antal överstiger absolut inte de som berättas om i ”Det stora taberaset i Katthult” men vissa maträtter är ett ”måste”. Det ska t.ex.vara skinka, rödkål, köttbullar, revbensspjäll, några sillsorter och absolut en hel Cheddarost, för att nämna några.

Som en försynens skickelse är maten serverad då Kalle Anka är slut och alla låter sig väl smaka, och det som vi inte tar taberas på då, vet vi att vi får fortsätta att äta av de kommande dagarna.

Det dröjer inte länge förrän det hörs röster:” Titta, tomten kommer!” Och när vi tittar ut genom de rimfrostiga rutorna ser vi en liten figur med lykta i handen och säck på ryggen, mödosamt pulsa fram i snön. Det är verkligen tomten! De yngsta barnbarnen ropar av förtjusning, och föräldrarna ler och myser, medan de äldsta torkar en glädje tår ur ögonvrån.

När tomten sett till att var och en fått en julklapp, tackar han för sig, ursäktar sig och säger att han har många flera julklappar att dela ut och beger sig ut i vintermörkret.

Vi bänkar oss runt salsbordet och så börjar julklappsutdelningen. Det brukar vara en ganska långdragen, men långt ifrån tråkig historia. Det blir skratt och fniss, eftersom alla klappar försetts med verser, underfundiga, lustiga eller bara förvillande.

Julaftonskvällen går mot sitt slut och vi lyssnar till musik och känner hur vi trivs tillsammans
På juldagens morgon visar det sig att tomten, liksom alla tidigare år, lagt en liten slant i vars och ens ytterskor, en guldpeng, eller två.

Kanske är det så att vi skapar traditioner för att känna trygghet i en orolig värld. Och vi för dem vidare till barn och barnbarn. Att ändra i de återkommande rutinerna är inte populärt, för det finns väl inga som är så traditionsbundna som barnen!

Av Brita Holvid Fastlund