Nya tider..

Från och med nästa vecka, måndag den 28 februari, kommer boktips, nyheter, artiklar, recensioner - ja allt som kan rymmas i en biblioteksblogg -
att hamna på vår nya hemsida. Adressen till den nya sidan kommer att vara http://bibliotek.mora.se./

Den nya sidan kommer förstås också att nås via Mora kommuns sida som vanligt.
Från och med nästa vecka kommer du att förutom att söka böcker på bibliotekets sida kunna sätta betyg på det du lånat, skriva egna omdömen, titta på topplistor och leta bland våra bästa tips.
Kanske har du ett bra tips på en tidning eller film som borde finnas på biblioteket?
Fyll i ett av de formulär som finns på sidan!

Vi som arbetat med bloggen tackar för oss och kommer att vara med i den nya biblioteksbloggen.
En blogg där fler kan vara aktiva,  så hoppas att ni som läst den här sidan även följer med oss mot "nya tider och nya inlägg".
På återhörande

Bilden är från skolbiblioteket på Havdhem,Gotland.

Yvonne Haag med kollegor

Stefan Sundström: Stefans lilla gröna - en handbok i utanförskap

Kan en bok om kompostering och syrad mört locka till gapskratt? Allt är möjligt för Stefans lilla gröna!

Det här är läsning att bli glad och inspireras av. Den lilla gröna är en odlingshandbok, men också en receptsamling, fotobok och en bok om livsfilosofi på samma gång.

Vi får följa sångaren och musikern Stefan Sundström när han gräver i sin trädgård, fiskar, föder upp får och lagar mat tillsammans med familj och vänner. Det ekologiska helhetstänkandet finns med överallt och förmedlas på ett väldigt roligt och opretentiöst sätt.

Vi får lära oss om lättodlade grönsaker och hur det går till att odla dem utan att behöva rensa ogräs, om att framställa sitt eget snus, hur man kan hålla en flock hushållshöns och om allt gott man kan göra av mört och annan skräpfisk. Det handlar om att leva enkelt, njuta av livet men också glädjen i att kunna sticka ett långfinger i ansiktet på den konsumtionskultur som säger att allt vi äter och använder måste komma från ett köpcentrum.

Visst är det enkelt och ger prydliga resultat att köpa nya raka brädor till sina odlingsbäddar, eller speciella glasburkar till de syrade grönsakerna, skriver Stefan Sundström, men den som känner för det kan komma långt med material man hittar hemma eller plockar ur en container.

Det är inte så noga!

Just det synsättet gör att jag tror att det här är en perfekt bok att sätta i händerna på en ung människa. En miljöintresserad person som vill göra något konkret, men inte har mycket pengar på fickan eller ork att läsa någon tegelsten om trädgårdsskötselns alla finesser.

Bilderna i boken är dessutom helt underbara, det är en fotograf som heter Jeanette Andersson,som följt Stefan Sundström runt när han gräver i komposten och matar hönor i sin kavaj och skinnbyxor, eller poserar bland sina prunkande tobaksblad i en trasig morgonrock.

Sonja Viklund

 

På gång......

Det händer mycket i Mora det närmaste tiden. Nu i helgen är det invigning av Rosa Huset - ungdomens kulturhus kl 14.00. Renovering, montering, arbetsgruppsmöten mellan alla inblandade där ungdomarna själva har tagit stort ansvar, har pågått hela hösten och nu äntligen står det klart. Varmt Välkomna!

Nästa vecka är det dags för en av årets höjdpunkter nämligen Vinterfest. Konstnärlig ledare är Martin Fröst och projektledare Anna Söderbäck. Årets Vinterfest som invigs den 10/2 är den sjätte upplagan och värdkommunerna är Mora, Orsa och Älvdalen. För att se hela programmet följ  gärna länken.

Program finns även att hämta på Mora kulturhus/bibliotek.

För de yngre finns "Lilla Vinterfest - det blåser i mitt öra". Konsert med Sara Edwardsson, känd från barnprogram på tv och tillsammans med Dala Sinfoniettans blåsensemble på Class Gym, Mora kl 13.00. Speciellt för de små serveras Vinterfestglass efter konsert.

Vi  vill också passa på och hälsa vår nya bibliotekschef, Sonja Viklund välkommen!

Kvinnorna kring Fröding

Skalden Gustaf Fröding, 1860 – 1911, omgavs hela livet av en mängd kvinnor, detta berättade Viola Johansson för en stor skara intresserade åhörare på torsdagskvällen på Mora Kulturhus.

Förutom hans mor Emilia hade han fyra systrar, där fanns mormor och mostrar, farmor och fastrar, sköterskor, medpatienter och många andra.

Han var och förblev en mycket opraktisk man med stora svårigheter att hantera pengar.
Modern Emilia, dotter till biskop Agardh, fick möjlighet att studera, vilket var ovanligt på den tiden. Hon hade ett litterärt intresse och skrev själv dikter, gärna inspirerade av Anna-Maria Lenngren.

Emilia träffade Ferdinand Fröding, son till en brukspatron. Tycke uppstod och de gifte sig. Äktenskapet var till en börja mycket lyckligt, men Ferdinand blev under årens lopp inåtvänd och drabbades av religiösa grubblerier. Inte blev det bättre av att han inte lyckades axla sin faders ansvar för bruken. Han flydde, bort från hem och barn, till utlandet. Emilia blev lämnad ensam med ansvar för familjen, både ekonomiskt och praktiskt. Hon var helt ensam då Gustaf föddes och drabbades av amningspsykos, vilket ledde till att hon skickades till hälsohem i Danmark. Gustaf lämnades bort och han fick inte den kärlek och moderliga närhet som ett litet barn behöver.
Dock försökte hon ge honom dessa omsorger senare i livet. Hon sålde sina kläder, smycken och målningar för att stötta Gustaf ekonomiskt. Hon bodde under många år tillsammans med Gustaf och stöttade och hjälpte honom att få färdigt sina diktsamlingar. Hennes sista år blev sorgliga, då hon tvingade flytta runt till olika orter. Hon togs cancersjuk in på ett vilohem i Eksjö, där hon avled alldeles ensam.

Gustafs 5 år äldre syster Cecilia, var ett fantasifullt och kreativt barn, som gärna bestämde över sina syskon. Hon reste mycket och hade kontakt med många utländska konstnärer. Hon träffade en man under en vistelse i Tyskland och förlovade sig, men på grund av hennes omsorger om Gustaf och hans behov, rann hennes tankar på giftermål ut i sanden. Cecilia tvivlade aldrig på Gustafs begåvning och hon gav honom råd och kritik.
Gustaf hade, under sina studier i Uppsala lagt grunden till sin alkoholism. Han var också mycket vidlyftig med lån till sina många kamrater, och höll sällan reda på vem som var skyldig honom pengar.
Cecilia förmådde honom att dricka mindre, att vara mer aktsam med slantarna samt att hålla sig från fala kvinnor.

År 1900 blev Gustaf omyndigförklarad och ställdes under förmyndare. Han lades in på avvänjningskliniker, hospital och anstalter och det var under dessa perioder han fick saker ur händerna. Cecilia avled 1914.
Syster Matilda, endast 11 månader äldre än Gustaf, var ett vilt och busigt barn. Hon växte upp till en manhaftig kvinna, köpte sig gården Slorudsborg och drev där ett lantbruk, mycket på egen hand. Hon spelade fiol och dragspel och ordnade, till Gustafs glädje, gärna dans där.

Gustaf tillbringade långa perioder tillsammans med Matilda på Slorudsborg och trivdes förträffligt. Där kom han i kontakt med ”vanligt folk”.
Matilda hade en ögonskada som orsakade henne smärta. Hon blev ordinerad morfin, men det slutade med att hon blev morfinist. Hon sålde gården och flyttade till Oslo, där hon köpte ett hotell. Men hennes ork räckte inte till och hon lades in för avvänjning i Lillehammer.
Under sin vistelse där började även hon skriva dikter, vilka hon fick publicerade. Hon dog 1917.

Lillasyster Hedda var en ordningssam och noggrann kvinna, som blev banktjänsteman i Göteborg. Hon hade ett enormt kontrollbehov och kunde räkna bankens pengar om och om igen. Hon skickade pengar till Gustaf när hon fick något över. Hon var den syster som levde längst. Hon avled 1951, 88 år gammal.
Alla Gustafs systrar förblev ogifta, och ägnade sina liv åt att hjälpa broder, och efter hans död fick de fyrtio tusen kronor var.

Major Alstermark på Berga hade 5 döttrar. Hildegard var speciell och Gustaf förälskade sig i henne. Han friade till henne genom att skriva ett brev och berätta om sina mindre bra egenskaper, för att hon skulle få reda på hurdan han ansåg sig vara. Hon tog inte detta frieri på allvar och svarade därför inte.

Gustaf hade ett dåligt självförtroende och det blev inte bättre av att han var omgiven av starka kvinnor. Han satte kvinnorna på piedestal och såg upp till dem, även prostituerade.
I Uppsala träffade Gustaf Fina Ankarberg som drev ett värdshus och bordell i Svartbäcken.
Där höll Gustaf, studenter och andra herrar gärna till. När Fina blev gravid och födde en dotter, föreslog Gustaf att alla skulle ta ett gemensamt ansvar för flickebarnet, eftersom faderskapet var omöjligt att fastställa.

Cecilia ordnade 1906, så att den 27-åriga sköterskan Signe Trotzig anställdes för att hjälpa Gustaf. Hon blev kvar i tjänst hos honom fram till hans död 1911. Hon ordnade så att han fick besök av sina vänner, gjorde utflykter, och såg till att han fick god mat. Signe såg upp till Gustaf och tyckte han var en vänlig och omtänksam man. Han skrev i sitt testamente att Signe skulle få 2000 kronor om året, men förmyndaren ändrade detta till en engångssumma på 10000 kronor. Detta förlorade Signe på eftersom hon levde till 1932.

Bilden föreställer Gustaf Fröding och Signe Trotzig

Brita Holvid Fastlund

So cold the river..

av Michael Koryta .


En märklig flaska med uråldrigt mineralvatten som aldrig borde ha öppnats står i fokus för den här moderna spökhistorien.

Michael Koryta är en ny amerikansk thrillerförfattare som inte är rädd för att använda det övernaturliga i sina böcker. Alla som slukat Stephen Kings böcker borde tycka om Koryta, men också de som kanske tycker att Stephen King tar ut svängarna lite för mycket kan nog trivas med den mer återhållna stilen.

Den misslyckade filmregissören Eric Shaw hankar sig fram på att göra minidokumentärer om avlidna personer, på beställning av deras släktingar. En dag blir han erbjuden en stor summa pengar för att göra en film om en person, den mystiske miljonären Campbell Bradford som ligger på sin dödsbädd. Miljonärens familj känner inte till något om den gamle mannens historia, förutom att han kommer från en ort som heter West Baden och att en flaska mineralvatten är det enda han har med sig från sin hemort. En flaska som alltid är iskall, oavsett temperaturen runt omkring…

Bokens West Baden finns faktiskt på riktigt, och det är väl värt att titta på bilderna från det fantastiska hotellet där mycket av handlingen utspelar sig. Ett riktigt arkitektoniskt mästerverk från förra seklet som ser ut att höra hemma i Wien, inte i en småstad i Indiana. http://www.frenchlick.com/hotels/westBaden/index.jsp

Apropå småstäder är det inte bara skräcken och det övernaturliga som för tankarna till Stephen King. Michael Koryta skildrar omsorgsfullt, ja nästan kärleksfullt, innevånarna i det lilla samhället West Baden och tar sig tid att göra dem levande på samma sätt som King skämt bort sina trogna läsare med.


Sonja Viklund

"Vinter på Island" - utställning på Mora kulturhus

Utställningen ”Vinter på Island” är en poetisk betraktelse av Island som konstnären Gudlaugur Bjarnason lämnade för 20 år sedan. Avståndet gör att han vid varje återbesök upplever sig ha en skarpare syn på sitt hemlands natur.

I utställningen förenas foto och skulptur i en pågående process hos konstnären som vittnar om Islands skönhet, om hans egen beundran för naturen och även om hans hemlängtan. Vare sig uttrycket är foto, skulptur eller teckning, är temat detsamma; ljus i naturen och allt som speglas i ljuset eller skyms i skuggan.

Gudlaugurs arbetsätt kännetecknas av ett konsekvent samlande av sina iakttagelser i text och foto, vilket blir till ett arkiv, en bank. Det är på det viset även ”Vinter på Island” började. 2008 förde han anteckningar i dagboksform och fotograferade förändringar i den isländska vintern. Han visade sina iakttagelser för dottern Ingibjörg som är musiker. Under samtalets gång växte idén fram till en utställning som utmynnade i ett samarbete: Ingibjörg Gudlaugsdottir har gjort om Gudlaugurs text till diktform och utifrån dikten komponerat musikstycket ”Vinter” som uruppfördes på vernissage här i Mora i tolkning av isländska ensemblen KATLA.

VINTER – DIKT

Gryningen var blygrå
sval vind blåste marken.
Snöflingor föll på den snö
som redan låg på marken
och det blåa
morgonljuset här på Island
fängslar mig
det är klarare
ljuset färdas mycket långsammare
genom tiden
och verkar ha
flera
djupare
mellantoner.

Guðlaugur Bjarnason är född på Island 1949. Efter studier vid konsthögskolan i Reykjavik fortsatte han studera konst i Edinburgh och därefter fyra år på Konstakademin i Düsseldorf.

Han har haft flera egna utställningar runtom i Europa och deltagit i samlingsutställningar. En gång tidigare har han ställt ut i Sverige utanför Kalmar, på Alsjöholms mejeri där hans arbetsmaterial var smör. I bitar av smör skrev han svenska ordspråk som t ex ”det säljer jag inte för allt smör i Småland” som han sedan fotograferade och gjorde böcker av som också såg ut som smör.

Imola Mokos

Att fira jul

Julen 2010 är över. Trettondagsafton är i antågande. Det finns väl ingen annan högtid som är så traditionsrik som julen, och traditionerna skiftar i olika familjer och släkter.


I vår familj börjar julaftonen med risgrynsgröt. Något som ibland gör tillfälliga gäster lite förskräckta är det obligatoriska grötrimmet. Inget rim = ingen gröt. Nu gäller det hela verkligen grötrim och inga stora poetiska epos. Vanligaste rimorden torde vara ”gröt”, ”söt” eller ”nöt”.

Den som får mandeln döljer detta så länge som möjligt, för att förhoppningsvis få andra att äta ytterligare en portion i jakten på nöten. Den lycklige upphittaren får sedan ”mandelgåvan”, någon småsak, som brukar hänga i lampan över grötbordet. I år var det två småfåglar, gjorda av papier maché och iklädda halsdukar och skridskor.

Julaftonen fortskrider med att vi pratar en stund i väntan på ”Kalle Anka”. Då infaller husmoderns andra tjänstgöring i köket. Sedan alla bänkat sig framför TV:n och fått en skvätt glögg, går hon ut i köket och börjar förberedelserna för det som ska bli den stora julmiddagen.

Rätternas antal överstiger absolut inte de som berättas om i ”Det stora taberaset i Katthult” men vissa maträtter är ett ”måste”. Det ska t.ex.vara skinka, rödkål, köttbullar, revbensspjäll, några sillsorter och absolut en hel Cheddarost, för att nämna några.

Som en försynens skickelse är maten serverad då Kalle Anka är slut och alla låter sig väl smaka, och det som vi inte tar taberas på då, vet vi att vi får fortsätta att äta av de kommande dagarna.

Det dröjer inte länge förrän det hörs röster:” Titta, tomten kommer!” Och när vi tittar ut genom de rimfrostiga rutorna ser vi en liten figur med lykta i handen och säck på ryggen, mödosamt pulsa fram i snön. Det är verkligen tomten! De yngsta barnbarnen ropar av förtjusning, och föräldrarna ler och myser, medan de äldsta torkar en glädje tår ur ögonvrån.

När tomten sett till att var och en fått en julklapp, tackar han för sig, ursäktar sig och säger att han har många flera julklappar att dela ut och beger sig ut i vintermörkret.

Vi bänkar oss runt salsbordet och så börjar julklappsutdelningen. Det brukar vara en ganska långdragen, men långt ifrån tråkig historia. Det blir skratt och fniss, eftersom alla klappar försetts med verser, underfundiga, lustiga eller bara förvillande.

Julaftonskvällen går mot sitt slut och vi lyssnar till musik och känner hur vi trivs tillsammans
På juldagens morgon visar det sig att tomten, liksom alla tidigare år, lagt en liten slant i vars och ens ytterskor, en guldpeng, eller två.

Kanske är det så att vi skapar traditioner för att känna trygghet i en orolig värld. Och vi för dem vidare till barn och barnbarn. Att ändra i de återkommande rutinerna är inte populärt, för det finns väl inga som är så traditionsbundna som barnen!

Av Brita Holvid Fastlund